Den 29 november 1947 röstade Förenta nationerna om att det dåvarande Palestina skulle delas i två stater: en judisk och en arabisk. De flesta sionister godkände delningen, men nästan alla arabiska länder förkastade den och förklarade krig.

En ledare som företrädde muslimerna utfärdade en varning om att ”blod kommer att flyta i Mellanöstern”, och med det åsyftade han de judar som bodde i de arabiska nationerna. Iraks premiärminister hotade med att en judisk stat inte skulle överleva. Han sade: ”Med våra vapen ska vi krossa landet och utplåna varje plats där judarna söker skydd.” Syriens ledare å sin sida påstod: ”Vi ska totalt förinta sionismen.”

Sjuttio år senare vill fortfarande sådana organisationer som Isis, Hizbollah och Hamas mörda judar. Uppmaningen att utplåna Israel är skriven i deras stadgar. Samtidigt kallar de iranska ledarna Israel för ”den lilla satan” och svär att de ska radera den judiska staten från kartan.

I de viktiga frågorna har nästan ingenting förändrats. Judehatet frodas överallt, till exempel vid amerikanska universitet och i europeiska parlament. År efter år är det judarna som allra mest är utsatta för religiösa hatbrott i USA.

En del FN-organ demoniserar Israel utan att beakta de blodbad och det förtryck som i bred skala förekommer i andra länder. Om FN:s generalförsamling behandlade delningen av landet i vår tid, skulle delningsförslaget knappast få majoritetsstöd, men år 1947 fick det två tredjedelars stöd.

På ett annat sätt har allt ändrats. Israel, som förklarade sig självständigt år 1948, är i dag en stark krigsmakt i området och dess ekonomiska och tekniska innovationer är erkända på global nivå.

Även politiskt har det skett en utveckling. Fredsfördragen med Jordanien och Egypten har visat sig vara hållbara, och de övriga arabiska länderna har i tysthet slutit samarbetsavtal med den nation som de upprepade gånger försökt förinta.

Paradoxalt nog har uppkomsten av islamistisk terrorism lett till att Israel och några av de forna fiendestaterna fått en gemensam grund. Till och med Barack Obamas klandervärda kärnavtal med Iran har lett till att Israel och Saudiarabien närmat sig varandra. Båda nationerna ser nämligen Iran som ett hot för sin existens.

I Jerusalem Post publicerades nyligen en artikel som beskrev Israels och Saudiarabiens ökade relationer med varandra som ”den kanske allra viktigaste förändringen i området”. Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman avlade ett hemligt statsbesök i Israel i september, och enligt artikeln var detta ett bevis på att officiella diplomatiska förbindelser mellan de båda staterna är möjliga.

President Trumps huvudrådgivare i Mellanösternfrågor, Jared Kushner, har också besökt de båda länderna för att befrämja samarbetet mellan dem. Dessutom har han verkat som förmedlare i förhandlingar mellan Israel och palestinierna.

Här finns det dock skäl att vara pessimistisk. Fastän Trump har svängt på Obamas tendens att gå palestiniernas ärenden, har inte han heller lyckats rätta till grundproblemet: att palestinierna vägrar att erkänna Israels rätt att existera.

Trots att man diskuterar gränser, bosättningar och Jerusalems ställning i offentligheten, är det ett faktum att palestinierna har varit ivrigare att sträva efter Israels förintelse än att bygga upp sin egen stat.

De flesta av de amerikanska medierna har tigit om att både Yasser Arafat och Mahmoud Abbas vägrat godkänna en tvåstatslösning. Om de hade accepterat lösningen, skulle de ha skrivit under sin egen dödsdom. Domen skulle ha förverkligats av dem som strävar efter Israels utplåning.

Resultatet är att palestinierna förblivit utspridda i olika flyktingläger. Värdländerna vill inte ha dem men använder dem som spelknappar. På områdena med självstyre är palestinierna bittert splittrade och lever i misär och fattigdom. En stor del av dem klarar sig endast tack vare internationell hjälp, och det är ofrånkomligt att de drömmer om ett Palestina utan judar.

Då och då har det skymtat fram glimtar av hopp om en förändring. Palestiniernas ledare Mahmoud Abbas, som styr över Västbanken, berättade en gång för en israelisk redaktör, att han ansåg att det var ett misstag att araberna förkastade delningen av området år 1947. Han sade att han hoppades korrigera saken.

Men detta uttalades för sex år sedan. Abbas, som redan använt sin fyraårsperiod i hela 13 år, har gjort väldigt litet för att förverkliga sina intentioner.

När jag nu förbereder min tredje resa till Israel och Västbanken, förväntar jag mig att besöka en dynamisk judisk stat vars livslust inte störs av de ständiga hoten om katastrofer.

Men – det här handlar ju om Israel. Ett under bland nationerna.

Michael Goodwin
Kolumnist, New York Post